Snö på planerna, tuffa riktlinjer som innebar nedstängning av idrotten samt ombyggnation, det var starten på mitt jobb som klubbchef. Om det låter det som en trist början? Inte alls! Jag älskar vintern, och kunde snart glädjas åt förändrade riktlinjer på vår fantastiskt fina och på flera håll ”nyrenoverade” idrottsplats. Att nu tillsammans med mina härliga medarbetare få städa rent fotbollskontoret från byggdamm och uppleva när barn och ungdomar åter samlas på IP, det är ren och skär lycka. En lycka som får sällskap av en stor pott ödmjukhet och nyfikenhet och inte minst ära över att få vara Älvsjö AIKs första klubbchef.
Så vem är jag? Jo, en 49-årig Huddingebo som växt upp på Södermalm där fotbollen tidigt kom in i mitt liv. För oss bakgårdsungar tog fotbollen snabbt en stor plats i vår vardag och på Sofia bollplans grus lirade vi i den lilla klubben Söderkamraternas färger. Fotbollen var ett fritidsintresse, knappast några drömmar om proffsliv och pengar men en oas där kompisarna fanns, där vuxna skjutsade, hejade och där alla fick vara med. Min fotboll var också tränaren Bernt, ständigt leende i sina slitna, bruna träskor.
Under åren fick fotbollen en allt större betydelse i mitt liv och med tre ungdomar hemma som alla spelat eller spelar fotboll, har jag fått möjligheten att pröva rollen både som fotbollsförälder, ledare och åskådare (och i nödfall såklart domare). Jag har oerhört många positiva erfarenheter från fotbollen, men åren utmed sidlinjen födde också en vilja att påverka den del av fotbollen som handlar om oacceptabelt språkbruk, dålig attityd och andra negativa beteenden som inte hör hemma inom idrotten. Jag ville bidra till en positiv förändring och grundade Normbollen, en metod för att arbeta med jämställdhet och normer inom fotbollen.
Fotbollen var och är fortfarande inte jämställd och många förlegade normer lever tyvärr kvar. Därför kändes mitt arbete med Normbollen så angeläget att det fick mig att byta ut en trygg 15-årig anställning som jämställdhetsstrateg vid Region Stockholm mot en osäker med väldigt utmanande resa inom fotbollens värld. Normbollen tog mig till uppdrag både ute i världen och den gav mig en anställning i BP, Europas största fotbollsförening. Där hade jag några utmanande och fantastiska år då jag fick vara med och skapa ett jämställdhetsarbete som inte kan jämföras med vad någon annan fotbollsförening tidigare gjort på området. Med allt detta i bagaget kände jag mig trygg i att tacka ja till Älvsjö AIKs erbjudande att bli klubbchef.
Under många år har mitt arbete kretsat kring jämställdhet, normer och HR-frågor, men jag har också hunnit med en tränarkarriär. Den började med tränaruppdrag i USA på 90-talet, därefter några år i min sons lag och idag är jag tränare i BPs akademi.
Har resan från sparkandet på Söders grusplaner till tränaruppdraget inom akademifotbollen förändrat min inställning till sporten? Nej, inte alls. Men jag har fått en vidare syn på fotbollen, en helhetsbild och är medveten om alla viktiga hörnstenar som bidrar till vår verksamhet. Och det ska finnas plats för alla, men det kräver samtidigt mycket av både ledare och förening. Som det var för oss Söderkamrater handlar fotbollen för vissa främst om kamratskap, för andra är drivkraften drömmen om de stora arenorna. En del kanske önskar att kunna arbeta med fotboll i framtiden och andra vill satsa på en tränarkarriär. I vår förening ska finnas plats för alla slags ambitioner och allas olika drömmar.
”vi har spelare med ambitioner de vill inte spela med dom som bara är på fotboll för att ha kul”
Detta är ett citat som jag i olika varianter har stött på många gånger. För mig gäller inte detta, utan jag tror att alla människor har ambitioner, de ser bara olika ut och vi vuxna har ett ansvar att låta allas ambitioner få ta plats. För mig finns inga lag där barn och ungdomar har ambitioner och andra lag där spelarna saknar ambitioner. Det går dessutom utmärkt att leda ett lag med spelare som har olika ambitioner, jag skulle till och med vilja påstå att det är utvecklande för alla.
Vi har idag barnkonventionens lag att förhålla oss till och den ger oss ett stöd och en sund riktning i hur vi ska bedriva vårt idrottsarbete. Vi får alltid gilla att vinna, vi får känna frustration över mindre bra insatser och vi får sätta upp höga mål, men vi får aldrig låta det ta över. Men för att fotbollen ska bli en plats för alla räcker det inte med en ny lag eller en vettig policy, för att nå dit behöver vi också alla hjälpas åt. Vi får aldrig glömma att fotbollsföreningen Älvsjö AIK, precis som alla andra idrottsföreningar, är en ideell och medlemsstyrd förening. Beslut som har fattats på ett årsmöte är det som gäller. Idrotten måste bygga på lojalitet mot demokratiskt fattade beslut, annars faller medlemsdemokratin.
Så till sist: hon, bakgårdsungen på Sofia bollplans grus vars ambition endast var att ha skoj och träffa kompisarna, inte höll väl hon på så länge med fotboll? Svaret är att denna numera 49-åriga inte helt topptränade Huddingebo fortfarande lirar Korp-fotboll med sina kompisar. Ambitionen var väl aldrig att få spela på de största arenorna men utan tvekan ingår hon i begreppet ”så många som möjligt så länge som möjligt”. Till slut hamnade hon som är jag på Älvsjö AIKs fotbollsarena, och där vill jag väldigt gärna bidra till vår fantastiska förenings resa mot att vara det självklara valet i södra Stockholm för fotbollsspelare som vill odla sina drömmar, skaffa sig positiva minnen och vänner för livet.”.
Vi ses på IP!
